Ett känslosamt möte med en vän...
För några år sedan, gick en vän till mig hastigt bort. Mina minnen av honom bär jag med mig och de betyder mycket. Han var en riktig buse och allt hände i närheten av honom!
I går var jag ut och dansade med min väninna. Vi hade jätte kul och jag träffade på en hel del vänner. En av dessa vänner, har jag gått i skolan med och vi har en bra kontakt, han är någon jag alltid kan lita på, han finns där när hela havet stormar. Han och jag är också de som bråkar absolut mest =)
I går stod vi mitt emot varandra inne på "krogen", han kramade om mig och frågade om jag hade hört om "..."? Jo, jag jobbar med honom, så det har jag. Tragiskt. I och med detta, så nämnde han också att det var nästan samma sak som hände Nico för ett år sedan. Nico är lillebror till den vän jag nämnde tidigare.
Jag förstod inte riktigt vad han menade, så jag frågade:
- Vad menar du?
-Han var ju med om en olycka för ett år sedan, han ligger som en grönsak nu!
Jag bara stirrade på honom, visste inte vad jag skulle säga, eller hur jag skulle reagera.
-Jag visste inte, sa jag! Vart ligger han och kan man hälsa på honom?
-Ja, men han kommer inte att känna igen dig, han är borta Nina!
Den natten gick jag hem, med gråten hängandes över axeln. Jag hade ingen aning, hur kan detta ha undkommit mig?
Idag besökte jag Nico.
Jag frågade om han var vid medvetandet, jag ville veta hur det låg till innan jag gick in. -Du får själv gå in och se, sa sköterskan!
När jag kom in till Nico, satte jag mig ner på huk vid hans sida. Jag sökte hans blick och fann den. -Nico det är jag, Nina, sa jag.
Sköterskan sa, att jag inte skulle förvänta mig något. Men när hon såg hans reaktion när han såg mig, log hon och sa att han kände igen mig väl, han reagerade ganska starkt! Hans flackande blick stannade i mina ögon och de var klara.
Vi satt inne på ditt rum och jag pratade med dig. Jag höll din hand och ibland röck du till, men du släppte mig inte med blicken. När mina tårar började rinna ner för mina kinder, gör du en kraftansträngning. Du kämpar för att höja handen mot mitt ansikte. Du får fram ditt pekfinger och du smeker min kind, två gånger...och de säger att jag inte ska förvänta mig något?
När jag säger att jag har dig i mitt hjärta, gör du ytterligare en ansträngning och tar din hand sakta mot ditt bröst, kämpar med att få ut fingrarna i rakt läge och lägger handen mot ditt hjärta.
De var två tydliga ansträngningar Nico gjorde i dag. Han må vara en "grönsak", men han är inte helt borta!
Han kämpade för att visa mig att han visste vem jag var och att han var glad att jag kom förbi! Det är jag säker på.
Nico, älskade vän, jag kommer tillbaka...
